lananathalie.blogg.se

Ja jag vet, måste bli bättre på det här med bloggandet, 23:e dagen var alltså igår, lördag. Morgonen började med ett besök på Old Biscuit Mill där det åts potatispannkaka med lax, pocherat ägg och majonässås med gräslök. JISSES säger jag bara, det smakade helt fantastiskt. Laxen här är av en annan värld, förstår inte hur dom får all denna mat att smaka så otroligt bra. Visst saknar man en del maträtter hemifrån men det är inget jämfört med hur mycket man kommer att sakna smakerna härifrån. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan Biscan (ja förkortningar är vår grej). Efter en alldeles perfekt måltid började klockan närma sig tolv och ett riktigt äventyr, vi skulle nämligen...... HOPPA FALLSKÄRM!! Går knappt med ord beskriva den känsla man har när man flyger i VÄRLDENS MINSTA (nej kanske inte men det kändes så i alla fall....) plan 3000 meter rakt upp i luften och sedan ska man KASTA SIG UT ur det planet och falla i 200km i timmen. Alltså allt i kroppen säger ju åt en att "hoppa inte förfan" men när man väl är över kanten på planet försvinner alla känslor av rädsla och obehag. Av någon anledning slutar kroppen säga emot och det är en sådan otrolig känsla sprider sig i kroppen. Adrenalinet pumpas utan dess like och jisses vilken känsla man har sedan! Det absolut mest fantastiska jag har gjort hittills i mitt liv. Det var värt allt i hela världen, hujeda mig alltså! Ah, jag blir helt lyrisk av att tänka på det, åh.

 

Efter en adrenalinfylld eftermiddag begav vi oss tillbaka mot Obs för att duscha, klä på oss och gå ut för middag. Vi gick till ett litet mysigt ställe vid namn Ganesh där dom skulle servera lite mer typisk afrikansk mat, ja jag vet inte om det stämde riktigt men maten var liksom helt okej. Tyvärr fick mina lammkotletter ett svagt betyg på grund av att dom var enormt seniga (kunde i princip inte skära någonting) och sedan att det var väldigt lite mat. Själva köttet var gott men det var svårätet och jag gillar inte att kämpa för min mat haha! Nämen efter middagen gick vi tillbaka hem och spelade lite Alkohol-UNO och sedan åkte hälften av oss in till stan och Long Street medan vi i andra hälften åkte till Camps Bay för att gå på en klubb vid havet. St Yves hette klubben, låg ett stenkast från stranden och såg riktigt lyxigt ut faktiskt. Billiga priser i baren trots det! Ja vi hade mycket trevligt, dansade, drack lite drinkar och minglade. Ännu en lyckad kväll här i Cape Town.

 

Nu har halva tiden gått och jag kan inte förstå att vi redan varit här så länge, tiden bara springer iväg. Samtidigt känns det som att det är väldigt mycket kvar också. Jag menar vi har lika mycket kvar som vi har gjort, det är helt sjukt! Det är mycket blandade känslor, jag tror att jag kommer vara redo att åka hem när den tiden kommer men att lämna det här stället känns jobbigt, dock vet jag att jag kommer återvända. Det finns liksom inget annat val, ännu är jag inte klar här! Hoppas ni har det bra därhemma och att sommaren börjar närma sig, vore väldigt trevligt att slippa snö när man kommer hem hehe. Sköt om er!

 

Ja, nu är det ju egentligen 24e dagen men eftersom jag varit en latmask samt varit upptagen så måste jag ta igen lite bloggande, har faktiskt en MASSA att berätta. Hehe. Gårdagen bestod av uppstigning 04.30, förstår ni hur tidigt det är?! Ja i alla fall var vi uppe långt innan solen för att vandra upp på Table Mountain och ja, det var värt det! Vandringen kändes som sju svåra år, det var BRANT, men en otrolig upplevelse, känna pulsen stiga och mjölksyran bubbla i vaderna. Härlig känsla att ta sig upp med sina egna ben, eller ja, nog använde jag händerna också hehe. Det var massiva stenar sporadiskt utspridda och första halvan av vandringen gick relativt smärtfritt, andra kändes som död fö varje steg. Kan kort och gott säga att löpträningen inte gett ett skit, fast samtidigt vad förväntar man sig när den görs en gång i månaden hehe. Nämen det var väldigt kul och fruktansvärt värt det när vi satt i bergssluttningen och tittade på soluppgången, helt otroligt. Det finns inte mycket som är vackrare än den utsikten vi hade då!

 

Efter promenaden upp för Table Mountain åkte vi linbana ner som gick förvånansvärt fort och väldigt brant samt att den roterade. Rena rama karusellen var det haha. Väl nere på marken packade vi in oss i en taxi, åkte hemåt, packade vår kappsäckar och tog taxi direkt till stranden. Där la vi oss som klubbade sälar och njöt av värme och vila. När klockan började röra sig mot middagstid gick vi vidare mot Caprice, en mysig restaurang där jag åt den godaste wrapen jag någonsin fått i mig. Fylld med grönsaker och cajun kyckling. Väldigt gott! Kvällen bestod inte av mycket utan vi låg hemma i sängarna, fnissade och facebookade. Haha. Det blev en rätt tidig kväll och lördagen närmade sig!

 

Hej ni! Livet här rullar på i sin egna lilla takt. Sedan sist har vi hunnit med en hel del! Projektträff nummer två har kommit och gått med både sexorna och sjuorna. En dag har hunnit spenderas på hemmet med barnen och sedan en dag på stranden också. Brännan börjar faktiskt ta sig, trots att det är höst här. Men jag vet inte om jag skulle kalla 33 grader och strålande sol höst men ja, tydligen.

 

Det mest spännande som hänt under dessa dagar måste vara dagens händelse, nämligen ett besök i kåkstaden Phumlani. Vi åkte ut dit på eftermiddagen och vi anlände till en stor fotbollsplan med en hel massa kids. Hälsades välkomna med kramar och ansiktsfärg. Barnen är urgulliga men har alldeles för mycket energi för att man ska kunna hänga med. För er som inte har koll på vad en kåkstad egentligen är så kan jag säga att jag inte vet mycket mer än er. Det jag dock vet är att i alla fall i denna kåkstad är det väldigt fattigt, de lever under existensminimum och många går på bidrag då arbetslösheten är hög. Något annat som är högt är barnafödandet, det finns en massa kids men lite pengar och lite plats. De som bor i detta områden har så kallade "shacks" vilka oftast är gjorda av plåt. Tänk er lite sådan plåt man har på taket fast rostig och väldigt dåligt skick. Husen, om man nu kan kalla dom det, är inte större än ett studentrum (mindre än 20kvadrat) och där bor en hel familj. Det är extremt smutsigt och ligger skräp överallt. Djuren går omkring fritt och det luktar väldigt illa. Det finns fyra vattenkranar i hela området och 150 toaletter. Detta delar 8000 personer på. Som svensk är det väldigt svårt att förstå att detta är deras liv, hemma har fyra vattenkranar i huset bara. Vi är fyra personer. Det är sjukt att tänka att detta är någons faktiska liv. Vi åker dit, leker med barnen och har kul sedan åker vi hem, duschar i varmt vatten, kryper upp i sängen och sätter oss vid facebook. De är kvar där och lever sitt liv med att dela fyra vattenkranar på 8000 personer. Otroligt att detta är deras liv. Samtidigt som det för oss känns väldigt tungt att veta att de lever som de gör, vi åker dit och sen lämnar vi allt som det var så måste vi inse att vi inte kan förändra deras situation. Vi som individer kan komma dit och göra det absolut bästa vi kan, dela med oss av kunskap och leka med barnen vilket är värdefullt för de, men vi kan inte rädda alla. Vi kan inte se till att alla får ett hem eller ett jobb. Det är ofta man önskar att man kunde göra allt för de men det är svårt. Det tar tid och det krävs mer än en person. Det gäller att förlika sig med tanken på att man inte kan rädda alla från detta liv men samtidigt kan man göra det som man kan. Donera lite mat, skänka kläder, åka och vara med barnen, prata med de, se de och försöka förstå de. Jag tror att allt detta på ett eller annat sätt hjälper de.

 

Ja, det har i alla fall varit en fantastisk dag med alla kidsen samt andra volontärer/språkresestudenter i otrolig värme. Kvavt och 33 grader varmt har det varit. Men klagar gör vi inte, bara konstaterar. Hehe. Dagen har varit fin i alla fall och imorgon väntar uppstigning 04.00 och en vandring upp längs Table Mountain och sedan strandhäng, inte har man det dåligt minsann!

 

Det här inlägget försökte jag publicera under gårkvällen men internet ville inte ge med sig så istället får ni njuta av det idag, imorgon kommer mer uppdatering så ni får helt enkelt vänta tålmodigt!

 

Mer än två veckor har passerat och det känns som att vi gör allt och ingenting men bra har vi det hursom. Förmiddagen ägnade vi faktiskt åt skolarbete för en gångs skull hehe. Artiklar är inhämtade och förhoppningsvis får vi in lite mer observationer och något intervju till veckan så går det att börja med rapporten på riktigt! Jag är inte ens orolig över att skriva den, ämnet är så pass intressant att jag faktiskt ser fram emot att skriva om det och se vad för slutsatser man kan dra. På eftermiddagnen begav vi oss i alla fall vidare mot barnhemmet för ännu en dag av planlöshet. Fast just idag kändes det riktigt bra. Barnen börjar känna igen oss och är bara lättare att vara med helt enkelt. Vi klättrade och lekte på uteplatsen, såg lite tv och sedan läxhjälp. Det är lätt att känna sig överflödig när vi svenskar är sex volontärer tillsammans samt att det är två tyska och nu fyra nya lärarstudenter från Cape Town University. Detta innebär alltså sammanlagt 12 volontärer + ordinarie personal på detta hem. Idag gick det förvånansvärt bra men stundtals undrar man ju vad man själv bidrar med. Sedan tror jag det är lätt att dra sig undan när det är så pass många andra omkring och det hjälper ju inte direkt känslan av överflödighet men vi knatar på. Det känns bra och imorgon ska vi faktiskt försöka ta tag i något pyssel för barnen så att dom får göra något kreativt, KUL!

 

Kvällen har bestått av... ingenting haha. Mat på Linko, buffé, kinamat, gott. Efter det matkoma och sängläge med en film. Därefter lite te-drickande och bläddrande i skvallertidningar och sedan återigen sängläge. Kan inte klaga alls, dessa vilodagar behövs för att orka med dom lediga dagarna som oftast är fullproppade. Arrangemanget fungerar liksom väldigt bra, vila och sedan fullt upp. Det är något jag kan vänja mig vid alldeles för väl haha!

 

Lämnade kameran till en kille på hemmet som gick lös ordentligt och aktiverade den, ungefär 170 gånger. Så ikväll bjuds det bilder på kidsen!

 

Innovativa rubriker, börjar vara svårt att komma ihåg vilken dag man är inne på, aka jag måste alltid tjuvkika på föregående inlägg hehe. Jasi, vi lever och mår här i alla fall, finns ingenting att klaga på! Gårdagen bestod av en riktig heldag fylld med aktiviteter och annat kul.

 

Vid tio promenerade vi mot efterlängtade Old Biscuit Mill och åt fantastiskt god mat, som att annat ens vore möjligt. Surdegstoast med parmaskinka, ost, grönsaker och basilikapesto. Ah. Vattnas i munnen. Visserligen låter det kanske inte särskilt utmärkande men tänk då på att allt smakar tio gånger bättre här då allt är gjort på färska råvaror. Tomat smakar liksom som tomat, inte tillsatser, vilket är mer än välkommet. Självklart besökte vi smoothie-ståndet också och dagen till ära fick en granatäppelsmoothie och en mixed berrysmoothie slinka ner. Kommer aldrig sluta förvånas över detta ställets otroliga erbjudande, längtar minst sagt redan till nästa gång!

 

Dagen fortsatte med en taxiresa ner till Waterfront och ett besök på kända Robben Island. För er som det är mindre känt för kan jag tala om att den fungerade som fängelseö på bland annat 60-talet dit man förde apartheidmotståndare, Nelson Mandela själv satt här 18 år tillsammans med andra politiska fångar. Väldigt intressant och fängslande (minst sagt bra ordval). Vi fick åka runt ön i en turistbuss och sedan gå in i själva fängelset. Det är nästan svårt att ta in och försöka förstå allt som pågick där, att människor satt fängslade för att säga sin åsikt om apartheid. Fel åsikt enligt regeringen. Därför straffades alla dessa människor, för förräderi sa man. Endast för att sätta sig emot hela idén om apartheid och varför det var fel att separera svarta, färgade och vita människor. Dessa åsikter uppgav livstidsdomar och dödsstraff. Som sagt väldigt svårt att förstå, att detta var någons liv. Att någon förlorat livet på grund av detta. Förundrad blir man, över allt som pågår i denna galna värld.

 

Efter besöket på ön drog vi vidare till mataffären för att handla och sedan hem och slänga ihop en middag. Pasta med korv, champinjoner och tomatsås. GOTT. Att något sådant simpelt kan smaka så bra är inte annat än otroligt. Det känns som att man uppskattar allting här på ett helt annat sätt än hemma. Svårt att förklara men det är nästan som en ständig känsla av tacksamhet. Tyvärr kommer den nog blekna snabbt när man återvänder till vardagen och alla dess måsten men några erfarenheter rikare kommer man vara och förhoppningsvis återkommer tacksamheten, även om det krävs att påminna sig lite. I alla fall åt vi god middag, hoppade i duscharna och slog på stort med Alkohol-UNO. Det har liksom blivit en grej det här med UNO för oss och därför valde vi att uppgradera spelet när dom två andra svenska tjejerna som är här i Kapstaden kom på besök. När vi både spelat klart och druckit klart begav vi oss vidare till Jake och Davids houseparty bara något kvarter ifrån oss. Där socialiserade vi en stund tills det bar av mot Long Street och utbudet där. Första stoppet var Neighbourhood vilket är en trevlig bar som vi faktiskt hade besökt, dock under dagtid. Träffade trevliga engelsmän som gjorde oss sällskap tills det var dags för oss att återigen dra vidare. Denna gången stod en klubb på tur men dom två första var fulla och den tredje stängde efter att vi endast varit där 20 minuter. Till sist hamnade vi på Stones, en bar med dansgolv. Helt okej trevligt men klockan började närma sig tre och alla var väldigt slitna så vi begav oss hem i en taxi och just efter tre däckade jag i sängen.

 

Sov som en sten den natten och vaknade ofrivilligt tio imorse. Här vaknar man nog nästan alltid ofrivilligt, antingen av alarmklockan eller någon som diskuterar något. Men det gör faktiskt inte så mycket, det har sin charm det med och dessutom slipper man sova bort dagarna. Eftersom morgonens diskussion handlade om det fina vädret kändes det rätt bra att vakna upp. Vid elva åkte vi sex personer mot Clifton och stranden. Där hade vi en fantastisk dag i solen och med en del bad i den iskalla Atlanten. Läste ut min bok gjorde jag också, triologin "hungerspelen". Jisses. Satt där rörd till tårar på stranden med världens finaste utsikt och ändå var jag ledsen över bokens slut. Jag har för er som inte förstått det fäst mig rejält vid denna bok och slutet var inte riktigt som jag hoppades vilket får mig att inte kunna släppa den. Haha i-landsproblem minsann. Tur att man är här och bryr sig om riktigt människor också och inte endast bokkaraktärer. Efter stranden blev det middag på Obz Café och en wild mushroom pasta för min del. Den var riktigt god och satt inte helt fel. Handlade gjorde vi direkt efter och sedan stod ytterst lite skolarbete och en del film på schemat. En toppenhelg kan man minst sagt säga att vi haft! Ibland undrar jag vad jag gjort för att ens förtjäna att vara på ett sådant här fantastiskt ställe? Undra kan man ju alltid men nu ska jag faktiskt kasta in handduken för kvällen och se fram emot vad morgondagen har att erbjuda, natti!

 

Dagarna passerar i all hast, redan har fredag kommit och gått, jisses! Ja alla hemma firar väl SM-guldet med alkohol i mängder medan vi firat med att spela hela två partier UNO, snacka om att slå på stort hehe. Nej alla är faktiskt riktigt slitna för idag har vi.... SURFAT! Vet inte hur länge jag faktiskt velat prova på surfing och nu fick jag äntligen chansen. Det var en utmaning minst sagt, vet inte hur många liter saltvatten jag dragit in genom både hals och näsa. En ordentlig genomsköljning av systemet kan konstateras i alla fall. Det var i övrigt en fantastisk känsla att ställa sig på surfbrädan och faktiskt känna vågen under en, helt otroligt! Måste säga att i början, efter kanske 20 minuter i vattnet kände jag mig inte helnöjd. Surfbrädan var för kort för mig, om jag låg som jag skulle tippade hela framdelen ner under vattenytan och för en nybörjare går det knappt att få det att fungera. Vågorna var inte nådiga där ett tag och vet inte hur många gånger jag blev omkullslagen av både vatten och bräda. Ungefär då kände jag att "nej fan det här kanske inte alls är min grej", allt ömmade och saltet sved i ögonen men jag ville inte ge upp. Gled vidare på den lilla brädan och gled mest med i vågorna, därefter fick jag en längre och stabilare bräda, skillnaden var obeskrivlig. Kom upp på knä varje gång jag försökte samt hukandes på fötter ett antal gånger, dock var det inte nog, jag skulle banne mig ställa mig upp på den där surfbrädan. Kämpade genom en del brutala vågor och så tillslut, ja då kom jag upp på den där brädan och var helt sjukt häftigt! Den känslan alltså. Det var riktigt längesedan jag kämpade för något såsom jag gjorde nu, motivationen var på topp vilket gjorde att jag faktiskt klarade av det i slutändan. JAG ÄR SÅ STOLT!

 

Ja efter surfingen gick vi vidare till uteservering för lite middag. Beställde in en pasta med kyckling fylld av parmaskinka och mozzarella. AH. Så gott. Maten här är som säkert tidigare sagts HELT OTROLIG. Har nog aldrig varit med om att vara så här nöjd med maten, himmelrike! Vi frös på rätt rejält där efter både surfing i kallt hav och matkoma så bussresan hem blev en väldigt trött en. Väl hemma väntade kalas för en riktig sötunge vid namn Craig, städerskans son, som fyllde hela två år! En hel del folk men ett väldigt trött svenskt gäng. Fikade gjorde vi i alla fall, bjöd gästerna på chokladbollar vilket gick hem helt och hållet. Att något sådant simpelt kan imponera på andra är rätt kul. Jag menar med all fantastisk mat som finns här, hur kan men ens jämföra chokladbollar? Fast dom är ju riktigt goda faktiskt, måste erkänna att det är absolut bästa svenska fikat, åh. Kalaset blev kortvarigt för vår del och vi kröp uppåt i sängarna. Kommer mest troligt sova gott inatt trots att kroppen ömmar på en hel del punkter. Imorgon väntar Old Biscuit Mill, Robben Island, Braai och Long Street, ska bli fantastiskt kul! Nu blir det lägga sig till ro för kvällen och invänta morgondagens äventyr, på återseende!

 

Åh herremin vad jag måste bli bättre på att fota... glömmer kameran varje dag nästan. SKÄRPNING! Nej men att ta foton har aldrig varit min starka sida men om jag ska hålla denna blogg vid liv får jag nog försöka slänga upp en del, det är ju trots allt halva upplevelsen!

 

Jasi, sen vi hördes sist har vi arbetat, börjat med projektet och det gick faktiskt väldigt bra. Barnen var intresserade för det mesta och en del uppskattade det verkligen. För er som är nyfikna vad det är för projekt kan jag berätta vad det handlar om mer specifikt. Det är ett projekt vi valt att kalla "This is me" och innehåller lite olika moment men i helhet handlar det om att vi vill att barnen ska känna sig uppskattade och få höra uppmuntrande och positiva saker om sig själva men även att kunna säga det till andra under dessa möten. Vi har valt att fokusera detta på flickorna eftersom vi alla upplevt att det är dom som får absolut minst uppmärksamhet på skolan. Förhoppningsvis kan dom ta med sig detta efter att vi lämnat skolan och faktiskt känna att dom lärt sig något om sig själva!

 

Första mötet gick ut på att först hälsa barnen välkomna och berätta lite om oss själva och varför vi var där. Efteråt gick vi vidare med att göra en övning vi kallade "vem är jag" där barnen får skriva sitt namn i mitten på ett papper och sedan finns ett antal cirklar runtom där dom får skriva in egenskaper som passar in på dom själva. Exempelvis skriva "syster" och sedan förklara lite runt ordet, om dom är yngst eller äldst, hur många syskon dom har osv. Ett bra sätt att lära känna dom på och ett bra sätt för dom att få lära känna oss också. Därefter gick vi vidare med en övning där barnen ska skriva tre saker dom är bra på och tre saker dom vill bli bättre på. Många som hade svårt att hitta saker dom var bra på och kämpade en hel del vilket tyder på att självkänslan kanske inte är den bästa. Vi gick sedan vidare med att göra "hjärt-övningen", varsin flicka fick ett hjärta där dom skrev sitt namn och sedan skickades hjärtat runt och dom fick skriva en snäll sak om den personen hjärtat tillhörde. En hel del kämpade med detta moment också och hade svårt att vara seriösa eller skrev saker som inte alls var snälla. Ibland funderar man på vad dessa barn egentligen går igenom, jag tror ingen föds till att vilja vara elak mot andra men det är något som händer under ens liv till varför man känner ett behov av att få andra att må dåligt. Många av barnen lever under förhållanden vi inte ens kan föreställa oss och det märks att dom är väldigt ovana vid att få komplimanger och få höra uppmuntrade ord. Vilket känns väldigt ledsamt när man tänker på det, att någon ska behöva ha det så.

 

Idag har vi spenderat på museumet "District Six" som handlar om apartheid-tiden där det är människor som skickat in privata bilder och texter där dom förklarar hur det var att leva i distrikt sex på den tiden. Väldigt rörande och det är svårt att ta in att allt faktiskt har hänt. Det är skrämmande vad vi människor är kapabla att göra mot varandra. Det är så att man blir mörkrädd. Ytterst obehagligt måste jag säga och det känns enormt tungt i hjärtat när man är där och ser allt dom förlorat. Det går inte ens att föreställa sig dom känslor som florerade hos dessa personer som blev förvisade från sina hem, separerade från sina familjer och förvisade till nya ofrivilliga hem, allt detta på grund av vilken hudfärg man har.

 

Det är sådant här som påminner mig om hur rädd jag är för Sveriges utveckling. Sverigedemokraterna i riksdagen. Det är som att man går omkring med den eviga skämskudden. Alla har rätt till en åsikt, så länge den är baserad på tillförlitliga källor och inte gör skillnad på människor på grund av ursprung. Redan när man börjar tala om ett "dom" och "vi" är vi ute på djupt vatten. Att se "SVENSKA jobb till SVENSKA ungdomar" känns kanske för en del logiskt men i mina ögon handlar det helt och hållet om segregering, att skilja på svenskarna och indvandrarna. Apartheid var också segregering. Visserligen har den ännu inte gått lika långt i Sverige men när vi börjar tänka att det finns "vi" och så finns det "dom" har vi redan kastat sten i glashuset och ju fler som kastar desto mindre kommer det finnas kvar av det. Jag skäms så otroligt över att vi inte kan se till historien om apartheid och faktiskt inse vad vi håller på med. Att skilja på människa och människa är ett steg i fel riktning, det är ett steg närmare segregering och var tar det slut? När kommer man vara nöjd? När alla invandrare som begår brott utvisas, när alla invandrare slutar gå på bidrag eller när det inte längre finns några invandrare i vårt samhälle? Jag har svårt att tro på att detta kan utvecklas till något positivt, vi hämmar själva vår utveckling genom att ta beslut som baseras på den enas överlägsenhet. Hur mycket har historien egentligen lärt oss?

Som ni märker var det väldigt omtumlande att besöka detta museum och man lär sig väldigt mycket om sig själv, historien som varit och vad som komma skall. Ibland kan det vara svårt att hantera alla känslor som dyker upp men man gör sitt bästa och fortsätter. Nu är jag väldigt trött och ska strax krypa ner för att ladda om till surfingen imorgon, håll till godo!

 

Hej hörni! Då var vi här igen då. Dagen har bestått av blandade känslor, det är lite svårt det här ibland. Jag tror att vi blir missförstådda väldigt ofta, speciellt om varför vi är här. Vi är främst här för att skriva vår fältstudierapport, vilket innebär att man undersöker ett socialt fenomen genom att vara ute på fältet, exempelvis genom intervjuer och observationer. Vi har bara våra fem veckor till det och samt emellanåt försöka klämma in volontärarbete. Det känns som att trots att dom vet att vi är studenter så förväntar dom sig volontärarbetare och det blir inte samma sak. Skolan hade till viss del missförtått vårt syfte med att vara där och på morgonkvisten när vi fick igenom vad dom ville att vi skulle göra var vi helt enkelt tvungna att säga stopp. Det var nästan som att dom förväntade oss att vara lärare till dom elever vi fått vilket inte vore rätt eftersom vi saknar kompetens inom det området. Vi fick förklara för rektorn varför vi faktiskt var där och det var då vi upptäckte att vi hade brustit i kommunikationen. Efter att vi pratat igenom vad vi ville ha av dom och vad dom ville ha av oss kom vi fram till en fantastiskt bra lösning. Rektorn var enormt tillmötesgående och förstod helt och hållet att denna rapport var lika viktig för oss som volontärarbetet är för volontärer. Att få ha denna pratstund redde ut en hel del frågetecken och tillsammans kom vi fram till en väldigt bra lösning som passar både oss och skolan. Så trots missförstånden kunde vi tillsammans komma överens om hur vi skulle fortsätta gå tillväga och nu känns det himla bra faktiskt. Jag vet vad jag behöver göra och vad som förväntas av mig samt att skolan vet varför jag är där och vad jag har möjlighet att göra för dom. Det är nämligen så att  vi startat ett litet projekt här, Under dom tre kommande veckorna ska vi träffa en del elever och ha diskussionsgrupper som handlar om självkänsla/självförtroende samt om hopp och drömmar. Det ska bli riktigt roligt att starta upp detta och se hur vi lyckas. Jag tror det kan bli en väldigt positiv erfarenhet för både barnen och oss, vilket jag ser fram emot en massa.

 

Dagen har alltså bestått av planering av vår kommande tid här och när vi väl var klara med allt detta drog vi oss alla iväg, hungrandes, till en kinarestaurang för buffé. Himmelrike. Maten var gudomlig och just nu ligger jag i en matkoma som heter duga. Men varenda tugga var värd det, jisses vad maten smakar bra här alltså!

 

Bilder kommer nog imorgon, internet vill för tillfället inte vara med oss så ni får hålla till godo med en hemskt lång text, stackare! Nämen ja, ska försöka styra upp det här med uppkopplingen (be till gud några gånger kanske..).

Hej hallå! Jani, jag har faktiskt inte alltför mycket att berätta för er. Det har varit två lugna och rofyllda dagar vilket känts väldigt skönt faktiskt. Gårdagen bestod av ännu ett besök på stranden, denna gång St James med en massa kids från ett av barnhemmen. En väldigt trevlig dag som avslutades på hostlet med grillat, bål och UNO. Låter kanske inte som mycket men vi har väldigt roligt hela tiden så egentligen spelar det ingen roll vad vi gör, vilket känns fantastiskt!

 

Denna dag började som tidigare, med strandhänd. Picket och packet gick denna dag mot Camps Bay där vädret inte riktigt ville vara med oss som tidigare under helgen. Visserligen väldigt varmt i solen men en hel del moln och en extremt underlig dimma som började lägga sig. Väldigt udda. Några soltimmar hann vi i alla fall få oss och nu är vi hemskt nöjda och belåtna med helgen. Vid fyra-tiden var det dags för middag och vi besökte för första gången OBZ Café som ligger några meter från hostlet. Beställde in en Chicken Pillard som var fantastiskt god, den färskaste kyckligen jag någonsin ätit, behövdes knappt skäras ens. Toppad med balsamvinägersås och soja så satt den riktigt fint i magen. Maten här är faktiskt mer fantastisk än man tror, äter gott gör vi i princip varje dag och allt är bara så smakrikt. Nöjd tjej här. Ikväll blir det inte många knop gjorda, lite skrivande på fältstudierapporten samt två omgångar UNO är vad vi har att se fram emot. Tidig kväll då vi ska upp sju imorgon och återgå till volontärarbetet!

 

Åttonde dagen har kommit och snart passerat. Tiden springer iväg samtidigt som den går enormt sakta. Haha. Tror jag säger det varje gång men det är så sant, man förstår liksom inte, en dag kan kännas som en hel vecka på grund av alla nya intryck. Varje dag blir jag på ett eller annat sätt överväldad. Inte bara en gång utan säkerligen tio. Det är något i alla fall jag är väldigt ovan vid, hemma förundras jag inte över saker längre, det finns liksom mest "samma gamla vanliga" här finns det en sådan stor variation att det inte ens går in. Helt sinnessjukt om man tänker på det och just nu vill jag aldrig åka hem (jo men inte härifrån).

 

Dagen bestod av ett besök av Wesley på morgonsidan och vi fick lite information om alla dom aktiviteter vi vill göra, bland annat vinprovning i Stellenboch, tanken på att cykla från den ena vinprovningen till den andra i ett fantastiskt landskap får det att pirra i magen. Något annat som får det att MINST SAGT pirra är tanken på att dyka i hajbur. Jag hatar hajar. Sharkweek är något jag kan gråta till, så rädd är jag liksom och ändå överväger jag detta jävelskap. Grupptryck när det är som sämst haha. Nämen något i mig vill ändå stirra en haj i ögat medan en annan endast känner NEJ NEJ NEJ. Men vi får se. Det blir nog ett in the moment beslut. Många tårar utlovas oavsett! Samt har vi planerat lite inför vår sista vecka här, det blir mest troligt den kända Garden Route vilket skulle vara helt sjukt bra. Dagarna är proppfulla med aktiviteter och med tanke på vad vi får är det helt sjukt billigt också, så förhoppningsvis blir det 4 dagar där. Är äckligt exalterad, nästan så det gör ont hehe.

 

Efter besöket stökade vi undan frukosten och begav oss direkt mot stranden, Clifton 4 vilket tydligen ska vara "ungdomsstranden", vet inte om det men en strand var det. Sanden var vit, havet blått och utsikten magnifik, som att man ens kunde önska sig mer?! Glassade på rätt bra där i några timmar vilket resulterade i (trots ordentlig insmörjning ett x-antal gånger) i en jävligt röd bränna. Nu talar människan som bränt sig tep en gång förut, på riktigt hur är det möjligt att få så många kroppsdelar röda på en och samma gång? Första gången som jag känt mig som en rikigt svennebanan utomlands, fast det finns väl en första gång för allt. Sedan slapp jag nog undan det värsta; svedan och värken. Det är liksom bara rött, gör varken ont eller hettar vilket gör att jag intalar mig att det "bara är lite rosigt". Men röd är ju min favoritfärg och nu matchar jag ju mitt hår så det känns väl okej ändå!

 

När vi kände oss klara med strandhänget (som att det ens går) så vandrade vi vidare mot Camps Bay för much (middag/lunch) och hamnade på en väldigt mysig restaurang med himla bra personal och service. En Peach Daiquiri och en paella så var jag ytterst nöjd. Allt smakade himmel och solsken så dagen blev enormt lyckad kan man minst sagt påstå! Kvällen bjöd på lite häng i en bar runt hörnet där vi drack lite goda drinkar åt tryckte i oss lite kvällsmat, med andra ord ännu en dag i detta fantastiska land!

 

Tiden bara flyger iväg, var tar den vägen?! Spenderade dagen på Belthorne Primary School och fick för första gången träffa dom barn som jag ska arbeta närmare med. Två pojkar i sjuårsåldern, riktiga gosebarn. Min egentligen uppgift är att hjälpa dom med allt skolarbete, den ena har väldigt svårt att koncentrera sig, han är duktig när han vill och behöver inte så mycket hjälp förutom att hålla sitt fokus uppe. Den andra har lite svårare för skolan, behöver lite mer hjälp med att förklara vissa ord men är väldigt duktig om han bara får lite tid på sig. Med tanke på att båda barnen har Afrikaans som modersmål och talar sådan pass bra engelska (alla lektioner hålls också på engelska) är jag mäkta imponerad över vad dom åstadkommer för att vara "troubled children" som lärarna säger. Ännu en kulturkrock där, jag personligen har väldigt svårt för hur vissa saker hanteras här. Barn som missförstått eller helt enkelt inte kan får utskällningar inför hela klassen, ord som "stupid" är förekommande, även kroppsbestraffningar. Det är svårt att ta in för mig som vuxit upp i ett samhälle där sådant inte accepteras. Det är liksom deras sätt att försöka lära barnen disciplin och även om jag inte håller med försöker jag visa respekt. Ännu en sak jag blir upprörd över är hur "the troubled children" i min klass ska ha egna lektioner med mig bara för att läraren vill få bort dom ur klassrummet. Det känns inte som att det tas hänsyn till att vissa barn som går här egentligen behöver extra stöd hela tiden eftersom dom har någon bokstavskombination eller dyslexi. Fastän jag är säker på att lärarna är medvetna om detta så finns ju förstås inte resurserna. Ett jäkla dilemma det här. Det är lätt att som utomstående kritisera vad som görs och sägs av lärarna men jag vet inte hur det är egentligen. Det finns säkert en miljard anledningar till varför saker måste gå till som dom gör, stundtals är det dock svårt att inte ha åsikter. Men på det hela känns det bra, mina barn är snälla och jag tror att jag på något sätt kan hjälpa dom. Bara genom att berätta att jag är där speciellt för deras skull ser man hur dom lyser upp, en fantastisk känsla. Jag ser redan fram emot nästa gång.

 

Kvällen var inte sämre den och bjöd på hamburgare på The Royale Eatery, den mest fantastiska milkshake som någonsin gjorts (jag är säker) och komedishow. En helt fantastisk kväll. Maten var godare än någon annan jag ätit och komedin var riktigt hysteriskt kul. Jag trodde faktiskt inte den skulle hålla väldigt hög standard men tji fick jag. Kvalitén var bättre än på många komedishower som sänds på tv, riktigt duktiga killar. Huset där den höll till var också himla fint, det var ett artsroom tep och hade bara en atmosfär som är svår att beskriva men det kändes som en riktigt cool hemmafest. Lite hipster över det hela. Det var sjukt kul faktiskt. Förhoppningsvis hinner vi gå på en till också!

 

Ja, morgondagen eller ja, idag bjuder på........ STRANDHÄNG! Först kommer Wesley hit på morgonen och ska styra upp alla dessa aktiviteter som vi velat göra, samt försöka slänga ihop en resa längs Garden Route åt oss också inför semesterveckan. Det känns faktiskt jätteskönt att få vara ledig imorn, är helt slut i kropp och sinne. Nämen det blir bra det här, en massa spännande saker väntar alltså snart!

 

Har varit oförskämt dålig på att ta med kameran men ska bättre mig, så förhoppningsvis kommer det bilder med morgondagens inlägg!

Åh jisses vad tiden springer iväg. Trots att det känns som att det var en evighet sedan vi var hemma är det ändå konstigt att tänka på att vi snart gjort en vecka här. Bara fem veckor kvar... hur ska vi hinna allt?!?! Aaaah!! Nämen lite panik har man ju faktiskt, tiden rusar iväg och vet inte var den tar vägen riktigt. Men kul har vi, i alla fall jag. Trivs så himla bra här!

 

Dagen började med skjuts till Athlone och Heatherdales Children's home. Idag var dom redo för oss. På förmiddagen fick vi åka med rektorn runtom i området och se en del ställen som var rent ut sagt bara misär. Människor som bodde i så kallade "hus", dessa var gjorda av plåt. Tänk er fyra skivor takplåt staplade så att dom håller upp varandra och bildar "väggar" sedan en sista plåt som "tak". Barn sprang omkring på gatorna utan uppsyn och många unga som bara vandrade omkring. I dessa områden är dom flesta arbetslösa, hänger i gäng, ägnar sig åt prostitution, många blir gravida som unga, alkohol och droger förekommer i varje hem. Det är helt sinnessjukt att ens försöka föreställa sig ett sådant liv. Vi kommer från Sverige, det finns visserligen folk som lever på gränserna där också, går hungriga och har ingenstans att bo men aldrig på det här sättet. Det handlar inte om några individer, det handlar om hela områden där fattigdomen är så utspridd att dom inte ens kan stoppa den. Människor bor under dom värsta omständigheter och det är på sådana ställen det föds väldigt många barn. Barn som växer upp i misär och den enda chans dom har att ta sig därifrån är tur. En av två flickor blir gravida, fyra i en klass om trettio går universitetet. Fyra av alla dessa ungdomar blir kanske upplockade av någon volontärorganisation och får en chans. Resterande faller in i arbetslösheten och därefter går det bara utför. Så himla svårt att ens föreställa sig ett sådant liv. Skakar om ens världsbild rejält.

 

Efter att vi kört omkring i området fick vi åka till den skola där vi främst ska vara, Belthorne Primary School. Togs omhand direkt av en kvinna vid namn Jill som var helt fantastisk. Berättade om vad som förväntades av oss och berättade en hel del nyttiga och lärorika saker om barnen som befann sig där. Bland annat om deras framtidsutsikter, att dom flesta aldrig tar sig längre än high school. Berättade även att många har trasiga bakgrunder, kommer från familjer där drog- och alkoholmissbruk är vanligt. Hon ville få oss att förstå varifrån barnen kommer ifrån och hur det påverkar hur dom är idag. Jag kände mig trygg med vetskapen om att hon har koll på oss och bryr sig om att vi ska få det bra där också. Vi får chansen att jobba med olika projekt när vi är där och det känns också väldigt bra. Vi kommer delta i ett program som heter "Social Skills" som socialarbetaren som dom har där har startat upp, ska bli spännande att se exakt vad det innebär.

 

Dagen fortsatte med att vi vid tvåtiden åkte hem till småkidsen på Heatherdales. Fick för första gången träffa barnen och dom är ju så gu förbannat söta att man inte ens vet vad man ska ta sig till. Väldigt kramgoa och mysiga barn helt enkelt! Jag tror att dom här fyra återstående veckorna på barnhemmet kommer flyyyyga fram. Åh, saknar dom redan sötungarna.

 

Efter dagens arbete begav vi oss raka vägen mot fotbollsstadiumet i centrala Cape Town, nämligen för att kika på Ajax CT mot Orlando Pirates. Det var ENORMT. Stadiumet har en kapacitet på lite mer än 60 000 personer och även om det var långt ifrån fullsatt var det en fantastisk känsla. Stämningen i publiken var obeskrivlig. Fotbollfans av rang säger jag bara. Trots mitt knappa intresse av fotboll och dom kalla vindarna var jag riktigt nöjd med kvällen. En upplevelse rikare!

 

Ja vad ska jag säga, den absolut konstigaste dagen hittills. Haha. Just nu känns det lite komiskt men dagen har mer eller mindre varit väldigt förvirrande. Varför?

 

Kulturkrock; första gången vi riktigt upplevt den här, redan sen innan har vi blivit varnade om att sydafrikans tid och planering inte är som svensk, att säga "jag är snart där" kan innebära att man är en timme bort, man vet liksom aldrig. Det funkar bra här eftersom alla lever efter det men vi som svenskar, vana vid att säger man en tid då är man där då, blir lite chockade. Idag skulle vi träffa rektorn på barnhemmet och han bara "nämen är ni här redan, jag trodde ni skulle komma i eftermiddag" jahapp, så han berättade lite om vad det är vi ska göra och sedan skickade han hem oss i tre timmar då alla barnen var på skolan och vi inte hade mycket att bidra med just då. Istället för att åka hem fick vi dock följa med och spana in en träningsanläggning, ungefär som en hinderbana. Var intressant och vi fick chans att hoppa i en jättetrampolin tillsammans (jag blev höjdrädd ja). Sedan åkte vi till ett köpcentrum som hette "Cavendish" där det fanns billiga converse!! Därefter fick vi åka minibuss till Southern Ambition Africas (organisationen vi åker med) kontor och därifrån vidare till barnhemmet. Vid tolv var vi framme och hade fått veta att barnen skulle komma in eftersom. Det gick en timma, inga barn. Det gick två timmar, inga barn. Efter att ha gått i spöregn, frysit sönder, hungrat ihjäl och samt att jag gått rakt in i en lyktstolpe med huvudet så att tänderna skallrade kändes det inte som att vi var på topp. Skjutsen hem ringdes efter och sekunder innan den kom vällde det in små kids, timingen kunde fått vara bättre... men så är det här. Det är liksom bara luta sig tillbaka och acceptera! Känner mig inte orolig, det brukar alltid lösa sig.

 

Vi stannade även för lunch på väg hem. Guiden som vi haft under dagen ville visa oss sin favoritmat och beställde efter tre så kallade "Gatsby", ingen visste ens vad vi skulle förvänta oss så när tre stora mackor rullades ut, fyllda med pommes, korv och sås blev alla rätt chockade. Mat som jag aldrig annars skulle köpa men som smakade liksom helt okej! En kul grej att ha provat på, tydligen hans favoriträtt så det var ju trevligt att få prova på något annorlunda.

 

Ikväll blir det återigen UNO men inte mycket mer än så, det kommer ju en dag imorgon också när vi återgår till projekten. Det ska bli spännande att se vad dagen för med sig, även om man tror att man har koll så har man aldrig riktigt det, bra träning för mig som älskar att ha koll och planera, hehe.

 

Tiden går sin lilla gång här. Gårdagen bestod av främst sängmode. Vädret var inte det bästa och efter helgens bravader var en hemmadag precis det som behövdes för att ladda upp batterierna på nytt. Så hela dagen låg jag i sängen och läste bok, triologin "hungerspelen", är helt beroende av boken. Jag är inget big fan av fantasy men denna bok vill jag aldrig lägga ned, längesen jag hade denna känsla, himla kul! Dagen var som sagt inte direkt händelserik till kvällen slog vi på stort och bjöd in till en braai (brieeb? Alla stavar fan olika haha) i alla fall en bbq-fest! Fast istället för fest med alkohol blev det matfest. Grabbarna skötte grillen under kvällen och levererade himla god mat. Söndagen kan därför summeras som ännu en fantastisk dag i Cape Town!

Denna dag har bestått av lite mer aktivitet dock, nämligen ett besök på Waterfront. Det är en väldigt stor hamn där det finns massa köpcentrum, ett akvarium och en marknad. Det finns en del andra saker runtom exempelvis en miniversion av London Eye! I alla fall strosade vi runt där hela dagen och vi kan konstatera att konsten i detta land är helt fantastisk. Jag känner på mig att tavlor kommer bli min stora last här (och i bagaget). Ett annat konstaterande är att jag aldrig kommer bli less på denna utsikt, den är amazing. På riktigt alltså, det är något utöver det vanliga. Det finns en anledning till att alla vi träffar säger "har du varit här en gång kommer du återvända". Det finns så mycket att se och uppleva här att man nästan blir helt förlamad. Fast det är positivt, att det hela tiden kan kännas spännande och varje dag finns det något att se fram emot!

 

Imorgon börjar allvaret. Vi besöker för första gången det barnhem, eller familjehem, där vi ska spendera fem veckor på. Det är en skräckblandad förtjusning, jag är rädd för alla dom känslor som kan komma att dyka upp men även oerhört exalterad över att få göra detta. Det blir bra tror jag, eller det är jag säker på!

 

Hej alla ni där hemma! Nu har det gått nästan två dagar sedan vi anlände och redan nu känner jag på mig att det kommer bli en fantastisk resa. Sydafrika och framförallt då Kapstaden där vi befinner oss är så himla vackert! Helt klart olikt allt vad vi är vana vid hemifrån.

 

Vi bor i ett område som heter Observatory, ligger 10-15 minuters bilväg från centrala Kapstaden, vilket känns jättebra faktiskt! Allt vi behöver finns egentligen här, matvarubutik, restauranger, barer.. ja det man behöver för att klara sig liksom. Sedan är det ett område som är känt för att ha relativt bra säkerherhet och det känns ju också skönt att veta att man ändå kan känna sig någorlunda trygg där man bor!

Sedan vi kom hit igår på morgonen har vi hunnit med en massa. Det känns som att vi redan varit här en vecka! Igår landade vi kring 11 (det är samma tid här som hemma i Sverige också vilket innebar NO JETLAG!!) och vi blev direkt upplockade av vår kontaktperson här nere, Tania. Hon körde oss först till hostlet där vi fick packa in och göra oss hemmastadda för att därefter bjuda oss på lunch (organisationen som bjöd). Vi åt väldigt goda hamburgare på ett ställe som är 2 minuters gångväg från vårt hostel. Därefter fick vi lite information om vad som väntade veckorna framöver och ungefär vad vi skulle göra på våra projekt. När maten var uppäten begav vi oss till matvarubutiken för att inhandla ytterligare mat, Tania hade bjudit in oss till en grillfest som två av hennes vänner hade i kvarteret bredvid. Detta var en så kallad "brieeb" vilket är något av en tradition här (enligt dom som var där) och det gick helt enkelt ut på att äta, dricka och umgås. Det var himla kul och vi träffade en massa intressanta människor som lärde oss olika saker om Sydafrika och Kapstaden. Lite roligt var också att de allra flesta inte ens kom härifrån ursprungligen utan från andra ställen i landet, samt att vi träffade på både amerikaner och andra svenskar där! En sjukt bra första kväll med andra ord.

Dag två började med ett besök vid "The Old Biscuit Mill" vilket är en jättestor marknad där det säljs otroliga mängder mat till väldigt bra priser. Det är lätt att bli helt överväldad av allt det goda som finns att välja på. I alla fall spenderade vi förmiddagen där med god mat och dom absolut godaste smoothies jag någonsin druckit! Standarden är hög och utbudet enormt vilket innebär mer än ett återbesök för vår del. Därefter var tanken strandhäng men vädret ville inte riktigt vara med oss och valde att växla mellan mulet och kallt samt sol och varmt, istället tog vi en så kallad "mini-buss" till centrala Kapstaden. Det roliga med dessa minibussar är att dom egentligen kanske har plats för 10 personer men alla trycks ihop så att minst 15 får plats, en upplevelse i sig så att säga. Centrala Kapstaden var fint det med, massa butiker, uteställen, restauranger, några marknadsstånd och en stor trädgård. Allt är väldigt nytt för oss och det innebär en hel del intryck på samma gång. I alla fall var marknadsstånden en riktig hit, en hel del fina afrikanska smycken, målningar och träfigurer. Det blir nog en del souvenirhandlande där skulle jag gissa! I alla fall väldigt trevligt att gå runt och se, trots den olidiga hettan vi genomled i våra jeans haha. Vädret är inte direkt förutsägbart här! Vi hade även turen att få gå och se en liten reklaminspelning som gjordes på en av gatorna centrum. Reklam för läsplattor och det var faktiskt väldigt komiskt att se ett exempelvis fejkat bankrån, riktigt löjligt ibland haha. Det var en annorlunda upplevelse som jag minst sagt inte hade väntat mig att få i Kapstaden!

Ikväll blir det middag med en amerikanska, Jamie, som jobbar med Tania på organisationen. Det blir även drinkar och ett "houseparty" ikväll som vi blev inbjudna till. Det som känns mest fantastiskt är att vi blir så väl omhändertagna här. Istället för att lämna oss på hostlet eller för oss själva blir vi inbjudna på en massa trevliga ställen av Tania. Det tror jag bidrar en hel del till varför jag trivs så himla bra här just nu. Att alltid känna sig välkommen är en känsla jag gärna blir van vid!

 

Tiden bara springer iväg.. hur är det möjligt? Om två dagar påbörjar vi vår resa mot en ny kontinent. Jisses. Jag är inte redo någonstans. Väskan är opackad och jag har redan upptäckt en massa saker jag inte ordnat än. Framförhållning? Icket. Jag skyller på två monstertentor och en flytt. Det är mer saker att tänka på än vad som faktiskt ryms i lillhuvudet. Man må ju erkänna sina begränsningar hehe. 

 

Nämen kaoset är ett faktum. Sista-minuten shopping står på schemat idag (som att jag hoppas hitta allt i världens minsta Norsjö). Eller egentligen finns det inget val, jag MÅSTE hitta det här, annat har jag inte tid med. Nu är det säkerligen någon som tänker "men sluta sitta här och packa istället så är problemet löst" vet ni vad? NEJ. Jag vill inte. Vill inte, vill inte, vill inte. Jag HATAR att packa eftersom jag är riktigt urusel på det. Jag hatar att välja, jag kan inte ens välja. Det är en kamp att ens välja mellan glass och popcorn. Comprendre? Förstå då att försöka välja vad man ska packa till närmare sju veckor i Kapstaden.. huuuuur gör man det?! Jag blir utmattad av bara tanken. Pressen är på, ikväll lämnar jag Norsjö och beger mig mot Umeå så allt måste vara klart. 

 

Åh. Jag vill åka. Missuppfatta mig rätt, det är skitjobbigt men så värt det. Jag kommer nog inte bli ledsen om jag råkade glömma den där tröjan hemma. Eller om jag inte har någon mascara. Allt ordnar sig, det gör det liksom alltid. Nu ska jag bita ihop och faktiskt försöka göra något vettigt tills det att jag ska hämta mamma. Sen ska vi storshoppa på "stan", wiho!