lananathalie.blogg.se

Hej ni! Livet här rullar på i sin egna lilla takt. Sedan sist har vi hunnit med en hel del! Projektträff nummer två har kommit och gått med både sexorna och sjuorna. En dag har hunnit spenderas på hemmet med barnen och sedan en dag på stranden också. Brännan börjar faktiskt ta sig, trots att det är höst här. Men jag vet inte om jag skulle kalla 33 grader och strålande sol höst men ja, tydligen.

 

Det mest spännande som hänt under dessa dagar måste vara dagens händelse, nämligen ett besök i kåkstaden Phumlani. Vi åkte ut dit på eftermiddagen och vi anlände till en stor fotbollsplan med en hel massa kids. Hälsades välkomna med kramar och ansiktsfärg. Barnen är urgulliga men har alldeles för mycket energi för att man ska kunna hänga med. För er som inte har koll på vad en kåkstad egentligen är så kan jag säga att jag inte vet mycket mer än er. Det jag dock vet är att i alla fall i denna kåkstad är det väldigt fattigt, de lever under existensminimum och många går på bidrag då arbetslösheten är hög. Något annat som är högt är barnafödandet, det finns en massa kids men lite pengar och lite plats. De som bor i detta områden har så kallade "shacks" vilka oftast är gjorda av plåt. Tänk er lite sådan plåt man har på taket fast rostig och väldigt dåligt skick. Husen, om man nu kan kalla dom det, är inte större än ett studentrum (mindre än 20kvadrat) och där bor en hel familj. Det är extremt smutsigt och ligger skräp överallt. Djuren går omkring fritt och det luktar väldigt illa. Det finns fyra vattenkranar i hela området och 150 toaletter. Detta delar 8000 personer på. Som svensk är det väldigt svårt att förstå att detta är deras liv, hemma har fyra vattenkranar i huset bara. Vi är fyra personer. Det är sjukt att tänka att detta är någons faktiska liv. Vi åker dit, leker med barnen och har kul sedan åker vi hem, duschar i varmt vatten, kryper upp i sängen och sätter oss vid facebook. De är kvar där och lever sitt liv med att dela fyra vattenkranar på 8000 personer. Otroligt att detta är deras liv. Samtidigt som det för oss känns väldigt tungt att veta att de lever som de gör, vi åker dit och sen lämnar vi allt som det var så måste vi inse att vi inte kan förändra deras situation. Vi som individer kan komma dit och göra det absolut bästa vi kan, dela med oss av kunskap och leka med barnen vilket är värdefullt för de, men vi kan inte rädda alla. Vi kan inte se till att alla får ett hem eller ett jobb. Det är ofta man önskar att man kunde göra allt för de men det är svårt. Det tar tid och det krävs mer än en person. Det gäller att förlika sig med tanken på att man inte kan rädda alla från detta liv men samtidigt kan man göra det som man kan. Donera lite mat, skänka kläder, åka och vara med barnen, prata med de, se de och försöka förstå de. Jag tror att allt detta på ett eller annat sätt hjälper de.

 

Ja, det har i alla fall varit en fantastisk dag med alla kidsen samt andra volontärer/språkresestudenter i otrolig värme. Kvavt och 33 grader varmt har det varit. Men klagar gör vi inte, bara konstaterar. Hehe. Dagen har varit fin i alla fall och imorgon väntar uppstigning 04.00 och en vandring upp längs Table Mountain och sedan strandhäng, inte har man det dåligt minsann!

 

Det här inlägget försökte jag publicera under gårkvällen men internet ville inte ge med sig så istället får ni njuta av det idag, imorgon kommer mer uppdatering så ni får helt enkelt vänta tålmodigt!