lananathalie.blogg.se

Åh herremin vad jag måste bli bättre på att fota... glömmer kameran varje dag nästan. SKÄRPNING! Nej men att ta foton har aldrig varit min starka sida men om jag ska hålla denna blogg vid liv får jag nog försöka slänga upp en del, det är ju trots allt halva upplevelsen!

 

Jasi, sen vi hördes sist har vi arbetat, börjat med projektet och det gick faktiskt väldigt bra. Barnen var intresserade för det mesta och en del uppskattade det verkligen. För er som är nyfikna vad det är för projekt kan jag berätta vad det handlar om mer specifikt. Det är ett projekt vi valt att kalla "This is me" och innehåller lite olika moment men i helhet handlar det om att vi vill att barnen ska känna sig uppskattade och få höra uppmuntrande och positiva saker om sig själva men även att kunna säga det till andra under dessa möten. Vi har valt att fokusera detta på flickorna eftersom vi alla upplevt att det är dom som får absolut minst uppmärksamhet på skolan. Förhoppningsvis kan dom ta med sig detta efter att vi lämnat skolan och faktiskt känna att dom lärt sig något om sig själva!

 

Första mötet gick ut på att först hälsa barnen välkomna och berätta lite om oss själva och varför vi var där. Efteråt gick vi vidare med att göra en övning vi kallade "vem är jag" där barnen får skriva sitt namn i mitten på ett papper och sedan finns ett antal cirklar runtom där dom får skriva in egenskaper som passar in på dom själva. Exempelvis skriva "syster" och sedan förklara lite runt ordet, om dom är yngst eller äldst, hur många syskon dom har osv. Ett bra sätt att lära känna dom på och ett bra sätt för dom att få lära känna oss också. Därefter gick vi vidare med en övning där barnen ska skriva tre saker dom är bra på och tre saker dom vill bli bättre på. Många som hade svårt att hitta saker dom var bra på och kämpade en hel del vilket tyder på att självkänslan kanske inte är den bästa. Vi gick sedan vidare med att göra "hjärt-övningen", varsin flicka fick ett hjärta där dom skrev sitt namn och sedan skickades hjärtat runt och dom fick skriva en snäll sak om den personen hjärtat tillhörde. En hel del kämpade med detta moment också och hade svårt att vara seriösa eller skrev saker som inte alls var snälla. Ibland funderar man på vad dessa barn egentligen går igenom, jag tror ingen föds till att vilja vara elak mot andra men det är något som händer under ens liv till varför man känner ett behov av att få andra att må dåligt. Många av barnen lever under förhållanden vi inte ens kan föreställa oss och det märks att dom är väldigt ovana vid att få komplimanger och få höra uppmuntrade ord. Vilket känns väldigt ledsamt när man tänker på det, att någon ska behöva ha det så.

 

Idag har vi spenderat på museumet "District Six" som handlar om apartheid-tiden där det är människor som skickat in privata bilder och texter där dom förklarar hur det var att leva i distrikt sex på den tiden. Väldigt rörande och det är svårt att ta in att allt faktiskt har hänt. Det är skrämmande vad vi människor är kapabla att göra mot varandra. Det är så att man blir mörkrädd. Ytterst obehagligt måste jag säga och det känns enormt tungt i hjärtat när man är där och ser allt dom förlorat. Det går inte ens att föreställa sig dom känslor som florerade hos dessa personer som blev förvisade från sina hem, separerade från sina familjer och förvisade till nya ofrivilliga hem, allt detta på grund av vilken hudfärg man har.

 

Det är sådant här som påminner mig om hur rädd jag är för Sveriges utveckling. Sverigedemokraterna i riksdagen. Det är som att man går omkring med den eviga skämskudden. Alla har rätt till en åsikt, så länge den är baserad på tillförlitliga källor och inte gör skillnad på människor på grund av ursprung. Redan när man börjar tala om ett "dom" och "vi" är vi ute på djupt vatten. Att se "SVENSKA jobb till SVENSKA ungdomar" känns kanske för en del logiskt men i mina ögon handlar det helt och hållet om segregering, att skilja på svenskarna och indvandrarna. Apartheid var också segregering. Visserligen har den ännu inte gått lika långt i Sverige men när vi börjar tänka att det finns "vi" och så finns det "dom" har vi redan kastat sten i glashuset och ju fler som kastar desto mindre kommer det finnas kvar av det. Jag skäms så otroligt över att vi inte kan se till historien om apartheid och faktiskt inse vad vi håller på med. Att skilja på människa och människa är ett steg i fel riktning, det är ett steg närmare segregering och var tar det slut? När kommer man vara nöjd? När alla invandrare som begår brott utvisas, när alla invandrare slutar gå på bidrag eller när det inte längre finns några invandrare i vårt samhälle? Jag har svårt att tro på att detta kan utvecklas till något positivt, vi hämmar själva vår utveckling genom att ta beslut som baseras på den enas överlägsenhet. Hur mycket har historien egentligen lärt oss?

Som ni märker var det väldigt omtumlande att besöka detta museum och man lär sig väldigt mycket om sig själv, historien som varit och vad som komma skall. Ibland kan det vara svårt att hantera alla känslor som dyker upp men man gör sitt bästa och fortsätter. Nu är jag väldigt trött och ska strax krypa ner för att ladda om till surfingen imorgon, håll till godo!