lananathalie.blogg.se

Åh jisses vad tiden springer iväg. Trots att det känns som att det var en evighet sedan vi var hemma är det ändå konstigt att tänka på att vi snart gjort en vecka här. Bara fem veckor kvar... hur ska vi hinna allt?!?! Aaaah!! Nämen lite panik har man ju faktiskt, tiden rusar iväg och vet inte var den tar vägen riktigt. Men kul har vi, i alla fall jag. Trivs så himla bra här!

 

Dagen började med skjuts till Athlone och Heatherdales Children's home. Idag var dom redo för oss. På förmiddagen fick vi åka med rektorn runtom i området och se en del ställen som var rent ut sagt bara misär. Människor som bodde i så kallade "hus", dessa var gjorda av plåt. Tänk er fyra skivor takplåt staplade så att dom håller upp varandra och bildar "väggar" sedan en sista plåt som "tak". Barn sprang omkring på gatorna utan uppsyn och många unga som bara vandrade omkring. I dessa områden är dom flesta arbetslösa, hänger i gäng, ägnar sig åt prostitution, många blir gravida som unga, alkohol och droger förekommer i varje hem. Det är helt sinnessjukt att ens försöka föreställa sig ett sådant liv. Vi kommer från Sverige, det finns visserligen folk som lever på gränserna där också, går hungriga och har ingenstans att bo men aldrig på det här sättet. Det handlar inte om några individer, det handlar om hela områden där fattigdomen är så utspridd att dom inte ens kan stoppa den. Människor bor under dom värsta omständigheter och det är på sådana ställen det föds väldigt många barn. Barn som växer upp i misär och den enda chans dom har att ta sig därifrån är tur. En av två flickor blir gravida, fyra i en klass om trettio går universitetet. Fyra av alla dessa ungdomar blir kanske upplockade av någon volontärorganisation och får en chans. Resterande faller in i arbetslösheten och därefter går det bara utför. Så himla svårt att ens föreställa sig ett sådant liv. Skakar om ens världsbild rejält.

 

Efter att vi kört omkring i området fick vi åka till den skola där vi främst ska vara, Belthorne Primary School. Togs omhand direkt av en kvinna vid namn Jill som var helt fantastisk. Berättade om vad som förväntades av oss och berättade en hel del nyttiga och lärorika saker om barnen som befann sig där. Bland annat om deras framtidsutsikter, att dom flesta aldrig tar sig längre än high school. Berättade även att många har trasiga bakgrunder, kommer från familjer där drog- och alkoholmissbruk är vanligt. Hon ville få oss att förstå varifrån barnen kommer ifrån och hur det påverkar hur dom är idag. Jag kände mig trygg med vetskapen om att hon har koll på oss och bryr sig om att vi ska få det bra där också. Vi får chansen att jobba med olika projekt när vi är där och det känns också väldigt bra. Vi kommer delta i ett program som heter "Social Skills" som socialarbetaren som dom har där har startat upp, ska bli spännande att se exakt vad det innebär.

 

Dagen fortsatte med att vi vid tvåtiden åkte hem till småkidsen på Heatherdales. Fick för första gången träffa barnen och dom är ju så gu förbannat söta att man inte ens vet vad man ska ta sig till. Väldigt kramgoa och mysiga barn helt enkelt! Jag tror att dom här fyra återstående veckorna på barnhemmet kommer flyyyyga fram. Åh, saknar dom redan sötungarna.

 

Efter dagens arbete begav vi oss raka vägen mot fotbollsstadiumet i centrala Cape Town, nämligen för att kika på Ajax CT mot Orlando Pirates. Det var ENORMT. Stadiumet har en kapacitet på lite mer än 60 000 personer och även om det var långt ifrån fullsatt var det en fantastisk känsla. Stämningen i publiken var obeskrivlig. Fotbollfans av rang säger jag bara. Trots mitt knappa intresse av fotboll och dom kalla vindarna var jag riktigt nöjd med kvällen. En upplevelse rikare!