17:e dagen i Sydafrika!

Innovativa rubriker, börjar vara svårt att komma ihåg vilken dag man är inne på, aka jag måste alltid tjuvkika på föregående inlägg hehe. Jasi, vi lever och mår här i alla fall, finns ingenting att klaga på! Gårdagen bestod av en riktig heldag fylld med aktiviteter och annat kul.
 
Vid tio promenerade vi mot efterlängtade Old Biscuit Mill och åt fantastiskt god mat, som att annat ens vore möjligt. Surdegstoast med parmaskinka, ost, grönsaker och basilikapesto. Ah. Vattnas i munnen. Visserligen låter det kanske inte särskilt utmärkande men tänk då på att allt smakar tio gånger bättre här då allt är gjort på färska råvaror. Tomat smakar liksom som tomat, inte tillsatser, vilket är mer än välkommet. Självklart besökte vi smoothie-ståndet också och dagen till ära fick en granatäppelsmoothie och en mixed berrysmoothie slinka ner. Kommer aldrig sluta förvånas över detta ställets otroliga erbjudande, längtar minst sagt redan till nästa gång!
 
Dagen fortsatte med en taxiresa ner till Waterfront och ett besök på kända Robben Island. För er som det är mindre känt för kan jag tala om att den fungerade som fängelseö på bland annat 60-talet dit man förde apartheidmotståndare, Nelson Mandela själv satt här 18 år tillsammans med andra politiska fångar. Väldigt intressant och fängslande (minst sagt bra ordval). Vi fick åka runt ön i en turistbuss och sedan gå in i själva fängelset. Det är nästan svårt att ta in och försöka förstå allt som pågick där, att människor satt fängslade för att säga sin åsikt om apartheid. Fel åsikt enligt regeringen. Därför straffades alla dessa människor, för förräderi sa man. Endast för att sätta sig emot hela idén om apartheid och varför det var fel att separera svarta, färgade och vita människor. Dessa åsikter uppgav livstidsdomar och dödsstraff. Som sagt väldigt svårt att förstå, att detta var någons liv. Att någon förlorat livet på grund av detta. Förundrad blir man, över allt som pågår i denna galna värld.
 
Efter besöket på ön drog vi vidare till mataffären för att handla och sedan hem och slänga ihop en middag. Pasta med korv, champinjoner och tomatsås. GOTT. Att något sådant simpelt kan smaka så bra är inte annat än otroligt. Det känns som att man uppskattar allting här på ett helt annat sätt än hemma. Svårt att förklara men det är nästan som en ständig känsla av tacksamhet. Tyvärr kommer den nog blekna snabbt när man återvänder till vardagen och alla dess måsten men några erfarenheter rikare kommer man vara och förhoppningsvis återkommer tacksamheten, även om det krävs att påminna sig lite. I alla fall åt vi god middag, hoppade i duscharna och slog på stort med Alkohol-UNO. Det har liksom blivit en grej det här med UNO för oss och därför valde vi att uppgradera spelet när dom två andra svenska tjejerna som är här i Kapstaden kom på besök. När vi både spelat klart och druckit klart begav vi oss vidare till Jake och Davids houseparty bara något kvarter ifrån oss. Där socialiserade vi en stund tills det bar av mot Long Street och utbudet där. Första stoppet var Neighbourhood vilket är en trevlig bar som vi faktiskt hade besökt, dock under dagtid. Träffade trevliga engelsmän som gjorde oss sällskap tills det var dags för oss att återigen dra vidare. Denna gången stod en klubb på tur men dom två första var fulla och den tredje stängde efter att vi endast varit där 20 minuter. Till sist hamnade vi på Stones, en bar med dansgolv. Helt okej trevligt men klockan började närma sig tre och alla var väldigt slitna så vi begav oss hem i en taxi och just efter tre däckade jag i sängen.
 
Sov som en sten den natten och vaknade ofrivilligt tio imorse. Här vaknar man nog nästan alltid ofrivilligt, antingen av alarmklockan eller någon som diskuterar något. Men det gör faktiskt inte så mycket, det har sin charm det med och dessutom slipper man sova bort dagarna. Eftersom morgonens diskussion handlade om det fina vädret kändes det rätt bra att vakna upp. Vid elva åkte vi sex personer mot Clifton och stranden. Där hade vi en fantastisk dag i solen och med en del bad i den iskalla Atlanten. Läste ut min bok gjorde jag också, triologin "hungerspelen". Jisses. Satt där rörd till tårar på stranden med världens finaste utsikt och ändå var jag ledsen över bokens slut. Jag har för er som inte förstått det fäst mig rejält vid denna bok och slutet var inte riktigt som jag hoppades vilket får mig att inte kunna släppa den. Haha i-landsproblem minsann. Tur att man är här och bryr sig om riktigt människor också och inte endast bokkaraktärer. Efter stranden blev det middag på Obz Café och en wild mushroom pasta för min del. Den var riktigt god och satt inte helt fel. Handlade gjorde vi direkt efter och sedan stod ytterst lite skolarbete och en del film på schemat. En toppenhelg kan man minst sagt säga att vi haft! Ibland undrar jag vad jag gjort för att ens förtjäna att vara på ett sådant här fantastiskt ställe? Undra kan man ju alltid men nu ska jag faktiskt kasta in handduken för kvällen och se fram emot vad morgondagen har att erbjuda, natti!
 
Här lämnar vi Waterfront.
Fin utsikt. Och Emil. Hehe.
Sabina med finutsikten i bakgrunden!
Ännu en utsiktsbild? Delvis sant, det vi faktiskt försöker fånga på kameran är DELFINER!! Livs levande delfiner i det fria som leker i vågorna från båten. Himla fin upplevelse bara det.
Här fotas inte heller bara stenar utan längst ut kan man se antydan till en.... SÄL. Det var två vuxna sälar och två bäbissälar som låg och solade på stenklipporna. Alla dessa djur är väldigt imponerande. Häromdagen hade vi turen att se både pelikaner och flamingos samt att på Robben Island fick vi se en stenbock OCH en springbock!
Här är vi på väg in till själva fängelset!
Fängelsekorridor!
Fångarnas courtyard!
Nelson Mandelas cell, stor var den inte och som ni kan se simpelt inredd. 18 år spenderade han här.
Inne på en av avdelningarna satt sådana här plakat på väggarna där fångarna själva fick skriva ner sina berättelser. Att läsa sådana får verkligen känslorna att svalla, blir mycket på en och samma gång men ytterst lärorikt!
Alla fångar fick ett sådant här papper i och med att dom anlände till Robben Island. I och med den stunden förlorade dom sin identitet och blev endast ett nummer.
Avslutar med en sista bild på Emil och en pistol. Japp, she called it a gun. Vad vet jag? Detta kanske var en standardmodell på 60-talet, kanske hade man större fickor på den tiden. Hehe.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0